Måns Blogg

Varför tar inte televisionen nästa steg?

Jag kan bli både förvånad och förargad över att tevemediet – denna älskade, fantastiska kanal rakt in i alla svenska hem – utvecklas så långsamt. Redan när jag började upptäcka Internet på 90-talet pratades det vitt och brett om att tevemediet stod inför en fantastisk förändring. Inom kort skulle äkta “on-demand” finnas tillgängligt, antingen via kabelnät eller direkt över Internet. Med on-demand skulle vi kunna beställa filmer, sportevenemang och annat direkt från våra tevesoffor.

15 år senare finns visserligen möjligheten att beställa film och sportevenemang i min digitala kabelbox från Com Hem, men det handlar inte om nåt on-demand. Jag kan inte se vilken film jag vill, och framförallt inte när jag vill. Jag kan välja bland 15-20 filmer och bara se dem på de tider Com Hem behagar sända dem på. Det är lika dyrt eller dyrare än att hyra film i videobutiken och utbudet är så skralt att det är skrattretande.

När YouTube slog igenom var det egentligen den första riktiga on-demandkanalen för rörliga media. Synd bara att innehållet även där är så dåligt (om än ej skralt i omfång) att det finns väldigt lite som är värt att titta på. Och ännu mera synd är det att de tjänster för on-demand som tagits fram av våra svenska innehållsleverantörer, t.ex. SVT är så märkligt utformade och bygger helt på att man ska titta via sin webbläsare.

Jag önskar mig en slags utbyggd text-tv-funktionalitet, där man direkt via fjärrkontrollen kan kalla fram webbsidor med innehåll – rörligt eller inte – och dessutom göra smarta sökningar bland nyckelordsklassat innehåll. Det slog mig när jag morgonen efter att ha varit på Söderstadion och sett matchen mellan Bajen och Malmö att det var väldigt svårt att hitta reportage från gårdagens nyhetssändningar om just den matchen. Varför kan jag inte bara göra en sökning på “Hammarby” och få fram de 20 senaste klippen från teve som handlar om Hammarby? Och när jag fått fram den skulle jag kunna få se relaterade nyckelord så jag vidare kan filtrera sökresultatet, t.ex. “Malmö”, “Söderstadion” och “Öl”.

Det här skulle vara så användbart oavsett vad jag letar efter. Det är på detta sätt vi hanterar våra länkar på del.icio.us och det funkar så bra och intuitivt att det är både märkligt och skandalöst att inte all arkivering/sökning funkar på samma sätt!

Nu när Flash video håller på att bli en slags nätstandard för rörliga bilder över webben är det dags att skriva metaprotokoll och applikationer som kan samla ihop, klassificera och kategorisera videoklipp, oavsett var de hostas. Då skulle jag kunna sitta vid min teve och via mitt mediacenter plocka fram just de klipp jag är intresserad av.

Om de kommersiella producenterna skulle få ärslet ur och börja lägga ut sitt innehåll på nätet skulle de dessutom kunna ta betalt för det - antingen via abonnemang eller via mikrobetalningar/e-walletlösningar. Men som vanligt måste vi vänta på att en norsk tonåring eller en amerikansk collegestudent gör det som mediebolagen inte vågar – ta fram lösningar som funkar, är enkla och fria, oavsett legaliteten.

/M;

Elit hit och dit

Det är mycket snack i media idag om Alexander Bards “hemliga” e-postlista, Elit. Jag minns inte när jag hörde talas om Elit första gången, men det var säkert runt 1998 när det var väldigt hett med hemliga mailinglistor.

Om man bortser från det löjliga i att ett gäng mobbare sluter sig samman och snackar skit om kolleger och andra offentliga personer återstår ändå ett par intressanta saker att fundera på tycker jag.

Det är väl ingen överdrift att säga att Alexander Bard och Jan Axelsson är båda rätt intensiva förespråkare av tesen “Information wants to be free”. Axelsson har blivit berömd genom sitt nyhetsbrev Flashback som ofta publicerat “obekväm” eller “hemlig” information. Om man nu ömmar så varmt för informationens frihet, varför är den här e-postlistan och dess medlemsförteckning så hemlig?

Och det kanske märkligaste av allt - hur mycket “elit” är det att skicka känslig information över e-post? Vet verkligen inte Bard och gänget att e-post är lättare att smygläsa än semestervykorten som de får i brevlådan? Varför orerar Bard över eventuella läckor i mail till sin lista när det är minst lika troligt att läckan skett redan under transporten eller genom intrång i e-postkonton?

Om man verkligen vill ha en lista där det innehållet är hemligt hade det ju funnits ett par enkla sätt att se till att det verkligen förblev oläst av oinvigda. Ett sätt hade varit att kryptera alla mail. Det kanske är lite krångligt, men då skulle man åtminstone kunna ha lite bättre koll på vilka som verkligen läser innehållet i breven.

Och om man nu inte orkar eller vill kryptera innehållet skulle man åtminstone kunna ha sett till att det går enklare att spåra läckan när mail kommer på drift. Här får du några gratistips, Alexander:

1. Unika e-postheadrar för mottagare. Skapa ett unikt ID för varje prenumerant och lägg det i en e-postheader. Visserligen väldigt lätt att kringå, men det skulle kunna vara ett första steg mot sekretess.

2. Webbforum istället för mailforum. Låt alla deltagare läsa listan endast genom att logga in på ett forum på nätet via ett personligt lösenord. Visserligen försvinner mycket av charmen och “live-känslan” hos en e-postlista, men det är också oändligt mycket säkrare än e-post.

3. Sätt upp en NNTP-server och låt alla läsa via valfri News-läsare. Även här blir man av med spontaniteten i mail, men man skulle kunna låsa access till IP-nummer eller inloggningsuppgifter.

4. Steganografi. Låt en smartare e-postmjukvara kasta om ett fåtal bokstäver eller lägga till några skiljetecken i varje mail enligt en förutbestämd algoritm unik för varje användare. Då hade man lätt kunnat spåra källan till varje läcka.

5. Lägg ner listan och träffas på svartklubb och snacka skit om ej närvarande över ett glas rökig single malt eller champagne eller vad ni nu dricker.

Varje alternativ ovan hade känts mycket mer avancerat och “elit” än en vanlig fånig e-postlista. Jag är besviken.

/M;