Måns Blogg

Jag har pengar men får inte handla

Min fru är en “expat”, vilket är vad amerikaner kallar sig själva när de flyttat utanför USA. För de flesta utvandrare är livet i det nya landat en blandad konfekt. Många amerikaner trivs bra i Sverige, medan andra mest längtar hem – särskilt på vintern.

Vi känner flera svensk-amerikanska par som flyttat fram och tillbaka över Atlanten för att försöka hitta ett hem som fungerar för båda parterna. I vårt fall har livet i Sverige fungerat hela tiden, även om det inte alltid är lätt eller självklart att vi ska bo just här.

När jag själv är i Texas på besök ägnar jag en hel del tid åt att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Sverige. Ju längre jag varit borta, desto mer viktigt blir det för mig att läsa svenska dagstidningar på nätet och kanske lyssna på svensk radio via podcast. Efter ett par månader kan ett paket från min mamma med Marabou choklad och ett paket Zoegas nästan locka fram tårar.

För Heather är en av de viktiga länkarna till hemlandet och hemkulturen att kunna se vissa amerikanska teveprogram. Ett bra exempel är The Soup, ett riktigt fånigt men underbart bra veckomagasin som visar de dummaste ögonblicken från veckans alla realitysåpor, talk shows, etc. Programmet går på E! som finns på “basic cable”, motsvarande ett basutbud i Sverige där t.ex. TV400 eller Discovery Channel skulle ingå.

E! finns inte i Sverige längre, och även när de fanns sände de inte The Soup. Men tack och lov finns ju The Soup på iTunes Store! För ett pris av $1.99 kan man köpa veckans avsnitt och se det på sin egen dator. Eftersom programmet är uppskattat i vårt hem är priset inget att diskutera. Men det finns problem.

Just det, The Soup och allt annat innehåll från de amerikanska mediebolagen som finns tillgängligt på iTunes store i USA går inte att köpa eller ladda ner på laglig väg här i Sverige! På grund av komplicerade avtalsregler, licenser och rent marknadsföringstänk har man bestämt att endast de som sitter på ett nätverk i USA ska få ladda ner programmet.

För några veckor sedan skrev jag om de lagliga nedladdningstjänsterna kontra de otillåtna, och min åsikt om vad mediebolagen måste göra för att kunna tävla med piratalternativen. Min teori om triangeln (eller den heliga treenigheten om du så hellre vill) bygger på att det finns tre kriterier som en tjänst bedöms på, på Internet. Det är Kvalitet, Pris och Tillgänglighet.

Det räcker med att slå piraterna på två av tre punkter, och enligt mitt synsätt är priset den enda punkten som mediebolagen INTE KAN vinna på. Och i fallet med The Soup har vi ju ett lysande exempel på hur Comcast (som äger E! och en otrolig mängd andra mediekanaler) lämnar walk-over till piraterna. Man ställer inte ens in skorna på mattan utan lämnar hela marknaden utanför USA åt pirater.

Vi ser på The Soup eftersom det finns en eldsjäl någonstans i USA som spelar in, kodar om och laddar upp varje avsnitt på Internet, varje vecka. Oftast inom någon timme efter att avsnittet sänts på teve. Torrentsajterna är fulla av tacksamma kommentarer från andra amerikaner i utlandet som nu kan se sitt favoritprogram igen. Och inte bara amerikaner förresten. Även jag tittar ju på programmet, och kan via det  upptäcka andra program som går på amerikansk teve men inte här i Sverige och på så sätt få nya favoriter…

… att ladda ner från pirattjänsterna, eftersom även dessa program är omöjliga att få tag i lagligt här i Sverige.

Så här står jag, med min betalningsvilja som jag i svenska medier ständigt beskylls för att sakna, och får inte handla. Visst, det är ju upp till upphovsrättsinnehavaren att bestämma vem som får handla av honom, på samma sätt som Marabou kan bestämma att deras underbara chokladkakor inte ska finnas på Wal-Mart i USA. Men precis som min mamma “smugglar” choklad till mig i paket över Atlanten, “smugglar” jag teveprogram över kabel och satellit åt andra hållet när jag är här.

Ingen skulle väl på allvar ställa sig upp och hävda att det borde vara olagligt att skicka chokladkakor i posten till hungriga svenskar i utlandet? Men en del av “brottet” är ju detsamma som det jag begår när jag skickar ettor och nollor åt andra hållet - jag tar mig friheten att själv bestämma VAR och HUR jag ska ta del av en produkt.

Det är dags för ALLA att inse att den nuvarande modellen för upphovsrätt och mediebolagens kontroll över digitalt innehåll är DÖD! Exemplarförsäljningen som betalningsmodell är DÖD! Det kommer inom en väldigt snar framtid inte alls gå att sälja media på fysiska enheter som skivor eller kassetter. Och om inte upphovsrättsinnehavarna vaknar och med frisk vilja ger sig in i den nya världen så kommer de snart inte heller ha något att sälja eftersom deras produkter redan finns gratis överallt på nätet.

Jag har hört det sägas, jag har sagt det själv otaliga gånger, men det är först det senaste året som jag verkligen börjat förstå den tunga innebörden i uttrycket “Information wants to be free“. Men det är ett annat blogginlägg. :)

/M;

Debatten om IPRED snedvrids medvetet

TORBJÖRN FLYGT, författare,
ÅSA LARSSON, författare,
BJÖRN RANELID, författare,
DICK HARRISON, författare,
PETER ENGLUND, författare,
LENA KOPPEL, regissör,
COLIN NUTLEY, regissör,
KJELL ÅKE ANDERSSON, regissör,
JOAKIM NÄTTERQVIST, skådespelare,
STEFAN SAUK, skådespelare,
HANNES HOLM, regissör,
MÅNS HERNGREN, regissör,
PETER DALLE, skådespelare,
MIKAEL PERSBRANDT, skådespelare,
RIKARD WOLFF, artist,
GEORG RIEDEL, musiker/kompositör,
MARTIN ROLINSKI, artist,
HENRIK RONGEDAL, artist/låtskrivare,
MAGNUS RONGEDAL, artist/låtskrivare,
FREDRIK THOMANDER, artist/låtskrivare/producent,
JAKOB SAMUELSSON, artist,
MATTI ALFONZETTI, artist/låtskrivare/producent,
JILL JOHNSON, artist/låtskrivare,
CLAES JANSON, exekutör och tolkare
MONICA BORRFORS, artist,
LASSE TENNANDER, musiker/kompositör/textförfattare,
EVA DAHLGREN, artist/låtskrivare,
PER GESSLE, artist/låtskrivare,
ULF DAGEBY, musiker/kompositör,
MARTIN EHRENCRONA, musiker/producent,
JACOB WIDÉN, artist/låtskrivare,
ERIC LANTZ, artist/låtskrivare,
OSCAR KEMPE, artist/låtskrivare,
MAGNUS SVENINGSSON, artist/låtskrivare,
JOEY TEMPEST, artist/låtskrivare,
LISA MISKOVSKY, artist/låtskrivare,
NIKLAS STRÖMSTEDT, artist

Se där en lista nyttiga idioter som löper storbolagens ärenden i ett upprop på DN.se idag, vilket även Aftonbladet.se noterat.

Jag hyser den allra största respekt för de artister, musiker, regissörer, skådespelare och författare som skrivit under uppropet och som av allt att döma är mycket oroliga för sina framtida möjligheter att försörja sig på sitt skapande. Även om just namnen ovan knappast verkar tillhöra de som är fattigast i kultursverige.

Jag hyser respekt för er som skapande, kreativa medborgare. Men jag har ingen respekt för er som politiskt kunniga, eller tyckare. Ni har uppenbarligen inte orkat sätta er in tillräckligt mycket i frågan för att göra relevanta uttalanden. IPRED handlar inte om huruvida ni ska ha rätt att få betalt för ert arbete. Lagen handlar om huruvida vi ska tillåta att privata företag agerar polis i vårt land. Ska vi ge internationella koncerner med miljardvinster rätten att begära ut personuppgifter för att ge till domstol ifall de misstänker att ett brott begåtts?

Att IPRED-lagens motstånd får samma omfång som det mot FRA har främst att göra med att många människor inte är beredda att sälja ut det vi uppfattar som grundläggande rättigheter och skydd mot integritetsintrång – inte till staten, inte till mediebolagen.

Ni skriver att ni är oroade av att “den lilla, men högljudda piratgruppen [...] ska kunna ta för sig obehindrat av det som vi och andra har skapat”. Sover ni? Har ni inte orkat lyssna på folket? Om ni verkligen tror att det är en liten grupp människor som ägnar sig åt att ladda ner era verk illegalt på nätet så är ni mer ute och cyklar än jag någonsin trodde.

Fildelning är en folkrörelse. Större än alla politiska partier, fackförbund, scoutrörelsen och alla idrottsförbund i Sverige tillsammans. Och den lär inte bli mindre, oavsett vilka rättsövergrepp som regering och riksdag är beredda att begå för att stoppa den.

Ni artister och kreatörer som är rädda för framtiden, ni är det med all rätt. Vi befinner oss i en brytningstid – ett paradigmskifte. Den affärsmodell som ni och era föregångare grundat sitt leverne på under de senaste 50 åren är död, eller åtminstone i dödsryckningar. Det kommer inte att gå att sälja plastbitar med media på så länge till. Vi vill inte ha er nuvarande produkt! Det betyder inte att vi inte är intresserade av det ni skapar – tvärtom! Aldrig har väl musikintresset eller filmintresset varit så levande bland unga människor som just idag, när all världens samlade produktion finns inom ett par knapptryckningars avstånd.

Ni vet inte hur ni ska tjäna pengar i framtiden. Det vet inte jag heller. Det är osäkert om det finns någon som vet det. Men ett par saker kan vi vara säkra på:

• Ni har en tjänst (musik/film) som människor har ett stort sug efter och troligen är villiga att betala för eftersom efterfrågan är stor.
• Den produkt (CD/DVD) ni säljer är död eller nästan död på marknaden, eftersom nedladdning är billigare och snabbare än det ni säljer.

Jag har en enkel teori om illegal nedladdning kontra de lagliga tjänster som finns idag. Den grundar sig på en klassisk triangel: Kvalitet, Pris och Tillgänglighet. Just nu slår de illegala alternativen de lagliga på alla tre punkterna:

1. Det är ofta bättre kvalitet på det jag kan ladda ner från t.ex. Piratebay än det som säljs på legala nättjänster. Högre bitrate och DRM-fritt så jag kan använda filen i alla mina spelare.
2. Det är billigare att ladda ner olagligt än lagligt. Oftast helt gratis. Den här punkten kan ni troligen aldrig slå.
3. Det lättare att få tag i just den musik och film jag vill hos piraterna än det är hos mediabolagen. Det finns fler alternativa utgåvor, fler gamla skivor/filmer att hitta på de illegala tjänsterna än hos de som försöker sälja lagliga kopior.

För att en laglig tjänst ska kunna lyckas måste ni slå piratmarknaden på två av tre punkter. Priset är svårast. Gratis är svårt att gå under. Strunta i priset - sikta in er på de två andra punkterna! Erbjud bättre kvalitet och högre tillgänglighet än de illegala tjänsterna, så kan ni sen rikta in er på att hitta prytpunkten på den tredje punkten – priset – där det blir roligare och enklare att använda det lagliga alternativet, även om det kostar pengar.

Spotify är det bästa exemplet på det jag pratar om. Jag är premiummedlem och betalar glatt 99 kronor i månaden eftersom tjänsten slår piratalternativet så hårt på tillgänglighetspunkten.

Jag är inte ekonom eller samhällsvetare, men jag ser en framtid för kultur och kulturarbetare. Ni måste vara mer kreativa än någonsin förut. Visa att er kreativitet inte är begränsad till att skriva musik eller text - visa att ni också kan komma på nya, smarta, underbara sätt att tjäna pengar på. Gör er produkt så oumbärlig att folk vill betala för den.

Det här är jobbigt för er – jag förstår det. Det är aldrig kul att bli av med sitt levebröd, oavsett om man förlorar jobbet på Volvo för att det är billigare att tillverka bilar i ett annat land, eller om man inte kan leva på sitt skapande för att ingen vill köpa det man säljer. Men utvecklingen är oundviklig. Det spelar ingen roll hur många upprop ni publicerar eller hur många lagar som stiftas. Ni måste jobba vidare. Hårdare än någonsin. Bli smartare affärsmän och kvinnor. Komma närmare er publik.

/M;

Ja, var ligger Ursvik?

Edit: nu med bild!

För andra gången kör Sundbybergs stad sin kampanj i tunnelbanan – “Var ligger Ursvik?”. Kampanjen går ut på att informera om den nya stadsdelen som växer fram i Sundbybergs kommun, och illustreras med en satellitbild över Stockholm där en stor kartnål pekar ut var Ursvik ligger.

På kartbilden i kampanjen pekas Ursvik ut och hela närområdet identifieras med hjälp av ortsnamn i kartan. Hela närområdet? Nej, självklart inte. Eftersom målgruppen får antas vara välbeställd medelklass så visas naturligtvis inte Ursviks verkliga placering i förortsstockholm.

Den otroligt töntiga beskrivningen av området Ursvik som ligger på ursvik.se ger också en väldigt tydlig bild om vilken grupp man vänder sig till. Jag citerar:

“Du har en espressomaskin hemma [...] för det mesta orörd. Du vill nämligen att någon annan gör det åt dig, någon som kan. Någon bakom en sliten bardisk vid ett torg. Någon som hälsar och pratar om saker han läst i Aftonbladet, sånt man kan hålla med om utan att tänka. [...] På vägen ner till torget diskuteras en allsvensk startelva hetsigt på en bänk och det skrattas och hälsas. De flesta ansiktena är bekanta och nere vid torghandeln är det en salig blandning av gamla, unga och dagisbarn i gula västar som tittar på hundar och pekar. Du stannar upp och låter allt falla på plats. Så här funkar det alltså. Så här kan man leva. Så här kan man bo.”

Om vi bortser från det ultrakonservativt nymodernistiska nationalromantiska uttrycket i denna copysmörja och istället tittar vidare på kartan så ser vi på kampanjens kartbild att Ursvik ligger nära Sundbyberg och Kista. Andra stadsdelar som är utmärkta på kartan är Bromma, Danderyd och Lidingö.

Misstänkt frånvarande från Ursviks närområde är de stadsdelar som faktiskt ligger nära Ursvik. Jag tänker närmast på Rinkeby, som ligger direkt granne med Ursvik, om än på andra sidan vägen. Andra närmare grannar är Rissne och Hallonbergen. Kanske inte områdsnamn som lockar till dyra bostadsrättsköp på samma sätt som Lidingö eller Djursholm, men trots allt områden där det bor stora mängder människor och med service som de framtida ursviksborna kommer att begagna sig av.

Jag tycker att de som bor i områden som faktiskt ligger nära Ursvik borde vara förbannade. I många av miljonprogrammens områden som Rinkeby och Hallonbergen satsas det nära nog ingenting på att förnya och förbättra service eller miljö.

Det är självklart att den som vill sälja in ett nytt område till potentiella bostadsrättsköpare väljer att marknadsföra det på ett så attraktivt sätt som möjligt, men nånstans kan man väl ändå dra gränsen? Måste vi förneka och gömma vissa områden av Stockholm för att locka folk?

/M;

DN.se:s iPhone-version bra, men inte perfekt

DN berättar stolt om sin nya iPhone-anpassade version av mobilsajten på mobil.dn.se idag. Själv upptäckte jag den för nån dag sen, när jag som vanligt surfade in på mobil.dn.se från min iPhone - den befintliga versionen av iPhone, som inte har 3G-hastigheter.

Den nya iPhone-versionen är snygg, mycket snygg. Den använder sig av standardiserade ikoner, knappar och annat som gör att det verkligen känns som en fullfjädrad iPhone-webbapp. Men tyvärr är den så seg, så seg att den i princip är oanvändbar på min iPhone när jag inte har tillgång till wifi.

Jag förstår att DN anpassat sin iPhone-sajt till iPhone 3G som är den första versionen av telefonen som släpps officiellt i Sverige om några dagar, men med tanke på hur många det är som “grå-importerat” en iPhone från USA och använder dem här i Sverige tycker jag att DN borde ha haft detta i åtanke innan de bestämde sig för att skicka vidare alla iPhone-browsers helt osorterat när man surfar in på mobil.dn.se.

DN:s mobilsajt brukade vara den allra bästa för mig, men nu är den oanvändbar. DN borde låta mig som iPhoneanvändare välja om jag vill fortsätta använda den nya, iPhone-anpassade versionen eller om jag vill komma till “vanliga” mobilsajten när jag surfar in.

Snälla DN, gör så jag kan komma tillbaka till den gamla mobilsajten!

/M;

Kriget är över - ingen vinner

Många medier rapporterar om att striden mellan Blu-ray och HD-DVD är över. Efter att Toshiba slutligen meddelat att man tänker frysa produktionen av HD-DVD-spelare, är Blu-ray segrare på walk-over. De stora mediebolagen, som ett efter ett hoppat över till Blu-ray är naturligtvis medskyldiga till att formatet äntligen standardiseras, så vi slipper välja vilken HD-spelare vi ska köpa till vår nya platt-teve när vi står där i butiken.

Men är det bara jag som tror att nästa strid redan pågår, och att utgången är självklar? Varför ska vi överhuvudtaget köpa filmer och teveprogram på dyra skivor när samma innehåll finns gratis på valfri torrent-sajt på nätet? Och vem, utom de mest inbitna och enervetiska samlarna och teknikfreaksen, vill lägga ytterligare ett format till sin samling?

Förutom diskussionen om huruvida det är moraliskt rätt eller lagligt att ladda ner film gratis från nätet istället för att betala för den, är den rent tekniska diskussionen intressant. Vi har en PC som mediecenter hemma. Det är otroligt mycket smidigare att spela upp film eller teveprogram från den burken än att stoppa in en DVD-skiva i en spelare, vänta flera minuter på att diverse menyer och varningstexter ska spelas upp, och sen välja rätt program eller filmklipp innan man kan börja titta. Det är redan så att jag hellre rippar barnprogram från de DVD vi har till mediaboxen så att vi enklare kan sätta på det program Leo vill titta på för tillfället.

Om jag vill köpa videor med Fem Myror eller Pippi Långstrump åt mina barn har jag fortfarande endast alternativet “dyr, fysisk media” att välja på. DVD-skivor som jag inte vill ha, med innehåll som jag själv måste rippa och koda om för att få det i ett format som jag vill använda. Det kommer självklart inte att hålla, och i takt med att människor blir mer och mer erfarna med nedladdning och det dessutom dyker upp fler och billigare mediecenter kommer plastbitens värde att försvinna. Det finns redan mängder av relativt billiga och snart också enkla små mediespelare som kopplas direkt till teven, där du lägger dina filer på en hårddisk och spelar upp dem direkt.
Så – även om Blu-ray för tillfället har vunnit kriget mot HD-DVD är nästa strid redan här, och den kommer att vara omöjlig för plastbitar att vinna.

/M;

Varför tar inte televisionen nästa steg?

Jag kan bli både förvånad och förargad över att tevemediet – denna älskade, fantastiska kanal rakt in i alla svenska hem – utvecklas så långsamt. Redan när jag började upptäcka Internet på 90-talet pratades det vitt och brett om att tevemediet stod inför en fantastisk förändring. Inom kort skulle äkta “on-demand” finnas tillgängligt, antingen via kabelnät eller direkt över Internet. Med on-demand skulle vi kunna beställa filmer, sportevenemang och annat direkt från våra tevesoffor.

15 år senare finns visserligen möjligheten att beställa film och sportevenemang i min digitala kabelbox från Com Hem, men det handlar inte om nåt on-demand. Jag kan inte se vilken film jag vill, och framförallt inte när jag vill. Jag kan välja bland 15-20 filmer och bara se dem på de tider Com Hem behagar sända dem på. Det är lika dyrt eller dyrare än att hyra film i videobutiken och utbudet är så skralt att det är skrattretande.

När YouTube slog igenom var det egentligen den första riktiga on-demandkanalen för rörliga media. Synd bara att innehållet även där är så dåligt (om än ej skralt i omfång) att det finns väldigt lite som är värt att titta på. Och ännu mera synd är det att de tjänster för on-demand som tagits fram av våra svenska innehållsleverantörer, t.ex. SVT är så märkligt utformade och bygger helt på att man ska titta via sin webbläsare.

Jag önskar mig en slags utbyggd text-tv-funktionalitet, där man direkt via fjärrkontrollen kan kalla fram webbsidor med innehåll – rörligt eller inte – och dessutom göra smarta sökningar bland nyckelordsklassat innehåll. Det slog mig när jag morgonen efter att ha varit på Söderstadion och sett matchen mellan Bajen och Malmö att det var väldigt svårt att hitta reportage från gårdagens nyhetssändningar om just den matchen. Varför kan jag inte bara göra en sökning på “Hammarby” och få fram de 20 senaste klippen från teve som handlar om Hammarby? Och när jag fått fram den skulle jag kunna få se relaterade nyckelord så jag vidare kan filtrera sökresultatet, t.ex. “Malmö”, “Söderstadion” och “Öl”.

Det här skulle vara så användbart oavsett vad jag letar efter. Det är på detta sätt vi hanterar våra länkar på del.icio.us och det funkar så bra och intuitivt att det är både märkligt och skandalöst att inte all arkivering/sökning funkar på samma sätt!

Nu när Flash video håller på att bli en slags nätstandard för rörliga bilder över webben är det dags att skriva metaprotokoll och applikationer som kan samla ihop, klassificera och kategorisera videoklipp, oavsett var de hostas. Då skulle jag kunna sitta vid min teve och via mitt mediacenter plocka fram just de klipp jag är intresserad av.

Om de kommersiella producenterna skulle få ärslet ur och börja lägga ut sitt innehåll på nätet skulle de dessutom kunna ta betalt för det - antingen via abonnemang eller via mikrobetalningar/e-walletlösningar. Men som vanligt måste vi vänta på att en norsk tonåring eller en amerikansk collegestudent gör det som mediebolagen inte vågar – ta fram lösningar som funkar, är enkla och fria, oavsett legaliteten.

/M;

Att kunna välja sina grannar är redan en verklighet

SvD med flera publicerar idag den föga chockerande nyheten att man som bostadsspekulant kan ta reda på information om det område man eventuellt tänker sig flytta till. För 100 kronor kan man på Hemnet få en slags minirapport som berättar om det aktuella har fler eller färre arbetslösa än kommunens genomsnitt, hur många åldringar respektive barn och ungdomar som bor i området, samt lite annat.

Det blir naturligtvis upprörande för många, för det ökar segregationen, eller är det minskar integrationen vi ska säga?

Men vem är det som inte redan idag tar sig en funderare på om det område de ska flytta till är något man kommer att trivas i? Förutom den som absolut inte har en chans att välja sitt boende är det väl ingen som köper en bostad på måfå? Statistiken man upprör sig över är dessutom, som vanligt i Sverige, helt vanliga offentliga siffror från SCB.

Det här är för mig bara en förlängning på raseriet mot Ratsit. Folk blir tydligen väldigt upprörda när de lite för enkelt kan ta reda på saker som visserligen är offentliga uppgifter och därmed alltid varit tillgängliga för allmänheten, men som av olika företag görs lättare att få presenterat, och på ett enklare sätt.

Det är väl inget som helst konstigt med att en mäklare publicerar data om områden man vill sälja bostäder i? Om det är omoraliskt att berätta hur många arbetslösa det finns i området, är det då inte heller OK att berätta hur hög befolkningskoncentrationen är? Hur många skolor som finns? (om det är många måste det ju finnas massor av osnutna småglin i området - usch!) Hur många barer eller restauranger som finns? (mängder av fyllon - usch!) Hur många kyrkor som finns? (säkert såna där som ringer i klockorna på morgonen - usch)

Den mer eller mindre obehagliga sanningen är väl att folk gärna vill bo i områden där de känner sig bekväma. Att försöka “lura” in välbärgade människort i lågstatusområden kommer liksom aldrig att funka. Jag behöver inte läsa nån statistik för att veta att Äppelviken har högre status än Hässelby här i Stockholm.

/M;

Avlyssning snart i en e-postserver nära dig

Lagrådet säger ja till avlyssning skriver Svenska Dagbladet idag. Det innebär att ytterligare ett hinder är röjt för att införa den nya avlyssningslagen som arbetades fram av bl.a. Thomas Bodström i förra regeringen, och som den nya regeringen helhjärtat verkar ta till sig, trots diverse försäkringar om motsatsen innan valet.

Det här lagförslaget kommer säkert att gå igenom, och de flesta svenskar tycker att det är bra. Varför ska man oroa sig om man inte är en brottsling? Det är väl bra att polisen och andra myndigheter får rätt att läsa skummisarnas e-post? I princip tänker man “filtrera” all internettrafik och bara lagra den som är intressant. Vad som är intressant bestämmer förstås inte du.

Är du en skummis? Tycker du att det är helt OK att staten kan övervaka dig, oavsett om du skickar recept till moster Agda eller om du tipsar en regimkritiker i en diktatur om bästa sättet att undgå upptäckt på Internet?

Ett steg till mot det absoluta övervakningssamhället, och det enda som händer är en mediastorm i ett vattenglas. Vi medborgare är för trötta för att orka sätta oss in i det som sker och tror och hoppas att samhället bara gör det som är rätt och bra för oss. Men kan vi lita på det i alla lägen? Finns det verkligen inga risker med att öka övervakningen av oss? Fler kameror, som ska fånga skummisar. Fler avlyssningar, för att fånga skummisar. Men vad händer med det som lagras? Vilka har tillgång till innehållet? Kan vi bli garanterade att innehållet aldrig kommer att användas i andra syften?

Nej, självklart inte. Debatten om PKU-registret visar med all önskvärd tydlighet vad som kan, och vad som kommer att hända när det finns stora mängder intressant data lagrad. Oavsett det ursprungliga syftet kommer tillåten användning att glida.

/M;

Välj bättre namn, punktsepunkt.se

Idag fick man tränga sig fram bland ett hav av gratistidningsutdelare för att komma fram till tunnebanan i Vällingby. Förutom de vanliga snubbarna som delar ut City och Metro fanns i morse två vansinnigt påträngande, guljackebeklädda utdelare från punktse, den nya gratistidningen från Schibsted, gänget som gav dig kassasuccéer som Aftonbladet.

Förutom att tidningen var löjligt liten (jag hoppas att alla annonsörer får betala halva priset för annonser i halva storleken) var den slutläst på två minuter, eftersom den inte innehöll någonting alls. Den påminde mig väldigt mycket om den där Expressen-produkten man får när man går på SF bio. En liten tidning full av annonser och ingenting, ingenting annat.

Jag måste säga att jag ställer mig väldigt tveksam till en tredje gratis morgontidning. Redan när City kom tyckte jag att det verkade meningslöst med en andra tidning, men det har ju funkat. Vi har i Sverige en ganska väl etablerad tradition av två konkurrenter på varje tidningsmarknad. Aftonbladet vs Expressen. DN vs SvD. InternetGuiden vs Internet World. Och så vidare. Men tre? Varför skulle jag vilja dra på mig TRE gratistidningar när jag ska ner i tuben? Och vad säger SL? Det är redan löjligt att se alla Metro och City som fyller upp vagnarna på morgonen, men med denna tredje tidning, som dessutom inte går att vika snyggt över handtagen vid fönstren, börjar det löjliga röra sig mot det absurdas gräns.

Men för att göra det hela ännu roligare har man valt ett helt bisarrt namn för den nya tidningen. Punktse.

Se själv.

Punktse?

PunktSe?

Vad TÄNKTE ni med?

Inte nog med att domännamnet var upptaget - det är dessutom ett helt obegripligt namn på en tidning. Man får anta att ni valt namnet med tanke på att alla häftiga nätungdomar som planlöst surfar runt på Internet ska gå in på punktsepunktse och skriva en het nätkrönika mellan en tid hos piercingspecialisten och klubbandet.

Rött kort till namnet, gult kort till tidningen och ett stort GÄSP till hela idén med en tredje gratistidning.

/M;

Vad som saknas i min iPod

Jag har en iPod video, även känd som 5G. Den har 60 GB hårddisk och rymmer hela min skivsamling och lite till. Den har ett väldigt bra gränssnitt, bättre än någon annan MP3-spelare jag sett. Den är inte för stor, även om det finns många mindre spelare. Jag värdesätter möjligheten att bära med mig alla skivor jag har för att det alltid finns något jag är sugen att lyssna på i podden.

Den kan även spela upp video. Det har jag använt några gånger.

Jag som åker 45 minuter i vardera riktning varje dag borde ha större nytta av videofunktionen. Jag skulle gärna se lite teve jag inte hinner se annars när jag sitter på tunnelbanan. Eller någon amerikansk serie som inte går på teve här. Men iPod video spelar bara video i sitt eget format. Nära på inget av det man kan ladda ner är i detta format, vilket kräver att man konverterar det först.

Konverteringen tar lång tid och funkar dåligt. Ungefär hälften av det jag konverterar i iTunes funkar sen inte i min iPod.

Till min iPod har jag en fjärrkontroll från Apple, som även ger podden FM-radio. Denna funkar också dåligt. Jag kan inte lyssna på radio på tunnelbanan eller i bussen, där är mottagningen alldeles för dålig. Alltså är radiofunktionen nästan helt värdelös för mig.

Men vad som saknas allra mest är möjligheten att ladda ner eller lyssna på ny musik och se på ny video när jag är på resande fot. Jag skulle gärna se att podden hade WLAN och mjukvara för att lyssna på strömmande internetradio eller möjligheten att provlyssna och köpa musik från iTunes Music Store.

Microsoft har en spelare på gång.

Det tycker jag låter mycket spännande, även om jag inte riktigt tror att Microsoft kan göra en spelare som är lika bra som iPod. Men vad vi behöver är lite äkta konkurrens på den här marknaden. Hittills har iPod tronat i ensamt majestät på hårddiskspelarsidan. Snart kanske det äntligen kan bli lite tävling igen.

/M;