Jag har aldrig varit med i ett riktigt parti förut. Och jag vet inte om jag blir långvarig medlem den här gången. Namnet på partiet är fånigt och motarbetar dess egna syften. Det är ett enfrågeparti. Men ändå. Upp på barrikaderna! De digitala sådana alltså.

/M;

OK, det är en riktig ankdammshistoria. Bara för att det är en kille som blir fråntagen privilegier på grund av sitt kön blir det en “rolig” tidningshistoria som går runt i alla medier denna vecka. Rektorn borde väl ha varit vaknare och bestämt redan från början att endast flickor får ställa upp i omröstningen så hade det aldrig blivit nåt tjafs.

Redan när jag gick i högstadiet var det några killar som tyckte det var festligt att klä ut sig till lucia den 13 december. Det brukade vara ungefär samma killar som dansade ballongdansen på roliga timmen, och samma killar som först blev fulla, och de som var fullast när vi blev äldre också.

Det som lyfter den här lilla sagan från det triviala är rektorns ovanligt klantiga uttalande till tidningen:

– Det här har inget med kön att göra, säger rektorn till Motala och Vadstena Tidning. Hon menar att det enbart har att göra med att skolan bestämt att luciafirandet ska ske på ett traditionellt sätt.

Hur kan det INTE ha med kön att göra? Finns det andra skäl till att pojken i fråga inte är lämpad att vara lucia än just det att han har fel kön? Och vad menar hon egentligen med “traditionellt sätt”? Traditionsenligt brukar det ju vara skolans snyggaste tjej som också har långt, blont hår som får vara lucia. Betyder det att även invandrare och mörkhåriga är diskvalificerade från luciatävlingen?

Det här är ett typexempel på en klantigt skött medierelation och sensationslystna journalister i fint samarbete. Den enda utvägen för rektorn i denna fråga hade varit att faktiskt låta pojken vara lucia detta år, och sen utarbeta tydliga regler för nästa års tävling. Eller att helt enkelt utnämna den flicka med högst betyg till lucia, istället för att sanktionera popularitetstävlingar på skoltid.

/M;

I mars 2007 bildade jag ett nytt bolag för att åter försöka förverkliga en dröm jag haft. Drömmen om att få vara sin egen, att få skapa något nytt, att få vara den som bestämmer riktning och metod, hur man genomför saker. Under tiden som gått sedan dess har jag dessutom hunnit bli pappa igen, med allt det innebär, och dessutom vara pappaledig en kort tid. Allt för kort om man jämför med första gången det begav sig. Den gången kunde jag njuta av att vara hemma ett helt år med Leo. Denna andra gång blev det tre-fyra månader, eftersom jag hade ett nystartat företag att ta hand om - ytterligare en “baby” som behövde uppmärksamhet.

På grund av omständigheter utom min kontroll befinner jag mig nu utanför det nya bolaget - bolaget jag var med och startade. Alla separationer för väl något mått av ångest och smärta med sig, men denna gång var jag både helt oförberedd och dåligt rustad för att klara mig på egen hand. Inte nog med att räkningar måste betalas, hyror ska in och barn ska mättas - dessutom har vi en blixtsnabb finanskris att ta hänsyn till - åtminstone kändes det så när jag plötsligt skulle leta nytt jobb.

Tack vare några av de personer i min krets som jag fortfarande kan kalla vänner har jag fått nytt jobb. Den omedelbara ångesten över att bli utslängd i kylan kan dämpas något och får på sikt kanske ersättas av en tids funderande kring vad jag ska göra i resten av mitt unga liv. Kalla det sen 30-årskris, tidig 40-årskris eller vad du vill, på något sätt måste jag ta lärdom av det som händer och försöka hitta ett nytt sätt att vara, eller åtminstone ett nytt sätt att se på jobb och karriär.

En konsekvens av detta är att jag tänker försöka blogga oftare. Dock mindre och mindre om privatlivet och istället mer och mer om sånt som berör mig på andra vis. Jag känner att jag bryr mig mer och mer om sånt som händer runt oss - i samhället, särskilt det digitala. Jag hyser starka känslor kring Internet, sociala medier och nätverk. Jag har åsikter och förhoppningsvis även insikter som måste få komma ut nånstans. Den här bloggen får bli det mediet.

Jag funderar även på om det är relevant att engagera mig politiskt. Det får tiden utvisa, för tillfället har jag inget parti som ligger närmast hjärtat, och det känns mycket svårt att kompromissa med åsikter för att passa in i ett partiprogram.

Nu är det vinter, mörkt och kallt, och det ligger nära till hands att krypa in i mörkret och stänga ner allt tills ljuset återvänder. Jag tänker försöka göra tvärtom, och istället använda den kalla årstiden till att skriva mer.

På återseende,

/M;

Vi känner flera svensk-amerikanska par som flyttat fram och tillbaka över Atlanten för att försöka hitta ett hem som fungerar för båda parterna. I vårt fall har livet i Sverige fungerat hela tiden, även om det inte alltid är lätt eller självklart att vi ska bo just här.

När jag själv är i Texas på besök ägnar jag en hel del tid åt att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Sverige. Ju längre jag varit borta, desto mer viktigt blir det för mig att läsa svenska dagstidningar på nätet och kanske lyssna på svensk radio via podcast. Efter ett par månader kan ett paket från min mamma med Marabou choklad och ett paket Zoegas nästan locka fram tårar.

För Heather är en av de viktiga länkarna till hemlandet och hemkulturen att kunna se vissa amerikanska teveprogram. Ett bra exempel är The Soup, ett riktigt fånigt men underbart bra veckomagasin som visar de dummaste ögonblicken från veckans alla realitysåpor, talk shows, etc. Programmet går på E! som finns på “basic cable”, motsvarande ett basutbud i Sverige där t.ex. TV400 eller Discovery Channel skulle ingå.

E! finns inte i Sverige längre, och även när de fanns sände de inte The Soup. Men tack och lov finns ju The Soup på iTunes Store! För ett pris av $1.99 kan man köpa veckans avsnitt och se det på sin egen dator. Eftersom programmet är uppskattat i vårt hem är priset inget att diskutera. Men det finns problem.

Just det, The Soup och allt annat innehåll från de amerikanska mediebolagen som finns tillgängligt på iTunes store i USA går inte att köpa eller ladda ner på laglig väg här i Sverige! På grund av komplicerade avtalsregler, licenser och rent marknadsföringstänk har man bestämt att endast de som sitter på ett nätverk i USA ska få ladda ner programmet.

För några veckor sedan skrev jag om de lagliga nedladdningstjänsterna kontra de otillåtna, och min åsikt om vad mediebolagen måste göra för att kunna tävla med piratalternativen. Min teori om triangeln (eller den heliga treenigheten om du så hellre vill) bygger på att det finns tre kriterier som en tjänst bedöms på, på Internet. Det är Kvalitet, Pris och Tillgänglighet.

Det räcker med att slå piraterna på två av tre punkter, och enligt mitt synsätt är priset den enda punkten som mediebolagen INTE KAN vinna på. Och i fallet med The Soup har vi ju ett lysande exempel på hur Comcast (som äger E! och en otrolig mängd andra mediekanaler) lämnar walk-over till piraterna. Man ställer inte ens in skorna på mattan utan lämnar hela marknaden utanför USA åt pirater.

Vi ser på The Soup eftersom det finns en eldsjäl någonstans i USA som spelar in, kodar om och laddar upp varje avsnitt på Internet, varje vecka. Oftast inom någon timme efter att avsnittet sänts på teve. Torrentsajterna är fulla av tacksamma kommentarer från andra amerikaner i utlandet som nu kan se sitt favoritprogram igen. Och inte bara amerikaner förresten. Även jag tittar ju på programmet, och kan via det  upptäcka andra program som går på amerikansk teve men inte här i Sverige och på så sätt få nya favoriter…

… att ladda ner från pirattjänsterna, eftersom även dessa program är omöjliga att få tag i lagligt här i Sverige.

Så här står jag, med min betalningsvilja som jag i svenska medier ständigt beskylls för att sakna, och får inte handla. Visst, det är ju upp till upphovsrättsinnehavaren att bestämma vem som får handla av honom, på samma sätt som Marabou kan bestämma att deras underbara chokladkakor inte ska finnas på Wal-Mart i USA. Men precis som min mamma “smugglar” choklad till mig i paket över Atlanten, “smugglar” jag teveprogram över kabel och satellit åt andra hållet när jag är här.

Ingen skulle väl på allvar ställa sig upp och hävda att det borde vara olagligt att skicka chokladkakor i posten till hungriga svenskar i utlandet? Men en del av “brottet” är ju detsamma som det jag begår när jag skickar ettor och nollor åt andra hållet - jag tar mig friheten att själv bestämma VAR och HUR jag ska ta del av en produkt.

Det är dags för ALLA att inse att den nuvarande modellen för upphovsrätt och mediebolagens kontroll över digitalt innehåll är DÖD! Exemplarförsäljningen som betalningsmodell är DÖD! Det kommer inom en väldigt snar framtid inte alls gå att sälja media på fysiska enheter som skivor eller kassetter. Och om inte upphovsrättsinnehavarna vaknar och med frisk vilja ger sig in i den nya världen så kommer de snart inte heller ha något att sälja eftersom deras produkter redan finns gratis överallt på nätet.

Jag har hört det sägas, jag har sagt det själv otaliga gånger, men det är först det senaste året som jag verkligen börjat förstå den tunga innebörden i uttrycket “Information wants to be free“. Men det är ett annat blogginlägg. :)

/M;

Återigen visar man att man antingen inte VILL förstå varför vi är upprörda eller lagförslaget, eller att man inte KAN förstå.

Jag bryr mig inte om ifall jag får ett varningsbrev eller inte - problemet är att ni vill lämna ut mina personuppgifter till ett företag, utan mitt medgivande, och detta bara för att de misstänker att jag begått något slags brott. De behöver bara presentera “bevis” i form av t.ex. en skärmdump eller en logg. Något som är så lätt att förfalska att det aldrig borde godkännas i nån som helst rättegång.

Varför dansar politikerna runt pudelns kärna? Varför vågar man inte prata om rättssäkerhet och personlig integritet, utan envisas med att prata om frågan som om det bara gällde att stoppa finniga tonåringar från att “stjäla” musik?

En gång till då, så till och med Centern förstår:

Debattens vågår går höga på Internet och även i gammalmedia. Många tror att frågan gäller huruvida det ska vara tillåtet att ladda ner musik och film via fildelningsnätverk eller inte. Men det gör den ju inte. Den stora frågan är vilka som ska få hantera känsliga personuppgifter. Vem ska ha kontrollen över vilken information som lämnas ut, och till vem?

Vi kan gärna ta debatten om fildelning också, men det måste vi göra separat från denna fråga, för annars riskerar den att dränka den verkliga problematiken - att stenrika mediebolag får en gräddfil i svenskt rättsväsende.

/M;

Se där en lista nyttiga idioter som löper storbolagens ärenden i ett upprop på DN.se idag, vilket även Aftonbladet.se noterat.

Jag hyser den allra största respekt för de artister, musiker, regissörer, skådespelare och författare som skrivit under uppropet och som av allt att döma är mycket oroliga för sina framtida möjligheter att försörja sig på sitt skapande. Även om just namnen ovan knappast verkar tillhöra de som är fattigast i kultursverige.

Jag hyser respekt för er som skapande, kreativa medborgare. Men jag har ingen respekt för er som politiskt kunniga, eller tyckare. Ni har uppenbarligen inte orkat sätta er in tillräckligt mycket i frågan för att göra relevanta uttalanden. IPRED handlar inte om huruvida ni ska ha rätt att få betalt för ert arbete. Lagen handlar om huruvida vi ska tillåta att privata företag agerar polis i vårt land. Ska vi ge internationella koncerner med miljardvinster rätten att begära ut personuppgifter för att ge till domstol ifall de misstänker att ett brott begåtts?

Att IPRED-lagens motstånd får samma omfång som det mot FRA har främst att göra med att många människor inte är beredda att sälja ut det vi uppfattar som grundläggande rättigheter och skydd mot integritetsintrång – inte till staten, inte till mediebolagen.

Ni skriver att ni är oroade av att “den lilla, men högljudda piratgruppen [...] ska kunna ta för sig obehindrat av det som vi och andra har skapat”. Sover ni? Har ni inte orkat lyssna på folket? Om ni verkligen tror att det är en liten grupp människor som ägnar sig åt att ladda ner era verk illegalt på nätet så är ni mer ute och cyklar än jag någonsin trodde.

Fildelning är en folkrörelse. Större än alla politiska partier, fackförbund, scoutrörelsen och alla idrottsförbund i Sverige tillsammans. Och den lär inte bli mindre, oavsett vilka rättsövergrepp som regering och riksdag är beredda att begå för att stoppa den.

Ni artister och kreatörer som är rädda för framtiden, ni är det med all rätt. Vi befinner oss i en brytningstid – ett paradigmskifte. Den affärsmodell som ni och era föregångare grundat sitt leverne på under de senaste 50 åren är död, eller åtminstone i dödsryckningar. Det kommer inte att gå att sälja plastbitar med media på så länge till. Vi vill inte ha er nuvarande produkt! Det betyder inte att vi inte är intresserade av det ni skapar – tvärtom! Aldrig har väl musikintresset eller filmintresset varit så levande bland unga människor som just idag, när all världens samlade produktion finns inom ett par knapptryckningars avstånd.

Ni vet inte hur ni ska tjäna pengar i framtiden. Det vet inte jag heller. Det är osäkert om det finns någon som vet det. Men ett par saker kan vi vara säkra på:

• Ni har en tjänst (musik/film) som människor har ett stort sug efter och troligen är villiga att betala för eftersom efterfrågan är stor.
• Den produkt (CD/DVD) ni säljer är död eller nästan död på marknaden, eftersom nedladdning är billigare och snabbare än det ni säljer.

Jag har en enkel teori om illegal nedladdning kontra de lagliga tjänster som finns idag. Den grundar sig på en klassisk triangel: Kvalitet, Pris och Tillgänglighet. Just nu slår de illegala alternativen de lagliga på alla tre punkterna:

1. Det är ofta bättre kvalitet på det jag kan ladda ner från t.ex. Piratebay än det som säljs på legala nättjänster. Högre bitrate och DRM-fritt så jag kan använda filen i alla mina spelare.
2. Det är billigare att ladda ner olagligt än lagligt. Oftast helt gratis. Den här punkten kan ni troligen aldrig slå.
3. Det lättare att få tag i just den musik och film jag vill hos piraterna än det är hos mediabolagen. Det finns fler alternativa utgåvor, fler gamla skivor/filmer att hitta på de illegala tjänsterna än hos de som försöker sälja lagliga kopior.

För att en laglig tjänst ska kunna lyckas måste ni slå piratmarknaden på två av tre punkter. Priset är svårast. Gratis är svårt att gå under. Strunta i priset - sikta in er på de två andra punkterna! Erbjud bättre kvalitet och högre tillgänglighet än de illegala tjänsterna, så kan ni sen rikta in er på att hitta prytpunkten på den tredje punkten – priset – där det blir roligare och enklare att använda det lagliga alternativet, även om det kostar pengar.

Spotify är det bästa exemplet på det jag pratar om. Jag är premiummedlem och betalar glatt 99 kronor i månaden eftersom tjänsten slår piratalternativet så hårt på tillgänglighetspunkten.

Jag är inte ekonom eller samhällsvetare, men jag ser en framtid för kultur och kulturarbetare. Ni måste vara mer kreativa än någonsin förut. Visa att er kreativitet inte är begränsad till att skriva musik eller text - visa att ni också kan komma på nya, smarta, underbara sätt att tjäna pengar på. Gör er produkt så oumbärlig att folk vill betala för den.

Det här är jobbigt för er – jag förstår det. Det är aldrig kul att bli av med sitt levebröd, oavsett om man förlorar jobbet på Volvo för att det är billigare att tillverka bilar i ett annat land, eller om man inte kan leva på sitt skapande för att ingen vill köpa det man säljer. Men utvecklingen är oundviklig. Det spelar ingen roll hur många upprop ni publicerar eller hur många lagar som stiftas. Ni måste jobba vidare. Hårdare än någonsin. Bli smartare affärsmän och kvinnor. Komma närmare er publik.

/M;

Edit: nu med bild!

För andra gången kör Sundbybergs stad sin kampanj i tunnelbanan – “Var ligger Ursvik?”. Kampanjen går ut på att informera om den nya stadsdelen som växer fram i Sundbybergs kommun, och illustreras med en satellitbild över Stockholm där en stor kartnål pekar ut var Ursvik ligger.

På kartbilden i kampanjen pekas Ursvik ut och hela närområdet identifieras med hjälp av ortsnamn i kartan. Hela närområdet? Nej, självklart inte. Eftersom målgruppen får antas vara välbeställd medelklass så visas naturligtvis inte Ursviks verkliga placering i förortsstockholm.

Den otroligt töntiga beskrivningen av området Ursvik som ligger på ursvik.se ger också en väldigt tydlig bild om vilken grupp man vänder sig till. Jag citerar:

“Du har en espressomaskin hemma [...] för det mesta orörd. Du vill nämligen att någon annan gör det åt dig, någon som kan. Någon bakom en sliten bardisk vid ett torg. Någon som hälsar och pratar om saker han läst i Aftonbladet, sånt man kan hålla med om utan att tänka. [...] På vägen ner till torget diskuteras en allsvensk startelva hetsigt på en bänk och det skrattas och hälsas. De flesta ansiktena är bekanta och nere vid torghandeln är det en salig blandning av gamla, unga och dagisbarn i gula västar som tittar på hundar och pekar. Du stannar upp och låter allt falla på plats. Så här funkar det alltså. Så här kan man leva. Så här kan man bo.”

Om vi bortser från det ultrakonservativt nymodernistiska nationalromantiska uttrycket i denna copysmörja och istället tittar vidare på kartan så ser vi på kampanjens kartbild att Ursvik ligger nära Sundbyberg och Kista. Andra stadsdelar som är utmärkta på kartan är Bromma, Danderyd och Lidingö.

Misstänkt frånvarande från Ursviks närområde är de stadsdelar som faktiskt ligger nära Ursvik. Jag tänker närmast på Rinkeby, som ligger direkt granne med Ursvik, om än på andra sidan vägen. Andra närmare grannar är Rissne och Hallonbergen. Kanske inte områdsnamn som lockar till dyra bostadsrättsköp på samma sätt som Lidingö eller Djursholm, men trots allt områden där det bor stora mängder människor och med service som de framtida ursviksborna kommer att begagna sig av.

Jag tycker att de som bor i områden som faktiskt ligger nära Ursvik borde vara förbannade. I många av miljonprogrammens områden som Rinkeby och Hallonbergen satsas det nära nog ingenting på att förnya och förbättra service eller miljö.

Det är självklart att den som vill sälja in ett nytt område till potentiella bostadsrättsköpare väljer att marknadsföra det på ett så attraktivt sätt som möjligt, men nånstans kan man väl ändå dra gränsen? Måste vi förneka och gömma vissa områden av Stockholm för att locka folk?

/M;

Modehaussen över - butiker i konkurs

och

Finanskrisen kommer till Sverige

samt

Bolånekris kan komma till Sverige

Det känns nästan otroligt att det bara gått några månader sedan en näst intill enig kör av ekonomer och förstå-sig-påare stod och bräkte raka motsatsen i alla svenska medier. Likheterna med Bagdad-Bob är slående: “Nej, här finns ingen kris. Vi har inte samma känslighet som de amerikanska bankerna. Den svenska kreditmarknadens tålighet är god. Bostadsmarknaden är ingen bubbla.”

Jag tycker uppriktigt synd om de som satt sig i en svår ekonomisk sits - medvetet eller inte. I många fall har det inte funnits många alternativ till att belåna sig och sin familj upp över öronen om man vill bo i Stockholm - så ser vår bostadsmarknad tyvärr ut. Men det måste gå att göra detta bättre, och minska riskerna för både bankernas aktieägare och privata låntagare.

Varför har banker och kreditinstitut under en tid godkänt bolån på 100% av en bostadsrätts marknadsvärde? I mina ögon är 90% och 100% belåning en stor anledning till att priserna på bostäder har skenat under en lång tid. Om man inte behöver stoppa in en krona av eget kapital i en ny villa eller bostadsrätt är det klart att det är lätt att svepas med i en budstrid - det är ju låtsaspengar man budar med!

Finns det någon ekonomisk teori eller naturlag som kan förklara för mig varför det inte skulle vara rimligt att lagstifta om att belåning bara får ske till, säg, 75% av objektets värde? Om människor skulle tvingas komma in i en bostadsaffär med minst 25% av köpeskillingen hade många inte haft råd att buda hej vilt bara för att man var sugen på en bostad. Istället hade man varit tvungen att göra noggranna kalkyler och beräkningar innan bostadsköpet för att ha råd.

Dessutom - varför tillåter banker att låntagarens ekonomi blir så ansträngd? Är det rimligt att ett par som tjänar 30-40K i månaden tillsammans ska ha bostadskostnader på drygt hälften av nettoinkomsterna? För så är det många som har det. Med en (eller två!) sänkta inkomster efter avsked hamnar en familj direkt på obestånd och måste kanske flytta ifrån sitt hem. Och sälja med förlust, eftersom en vikande marknad inte ger tillbaka lika mycket som man en gång gav för bostaden.

Den här typen av personliga ekonomiska tragedier hade vi många av i Sverige för inte så länge sen. Jag är inte särskilt gammal, men jag kommer ihåg hur tongångarna var på 90-talet när den svenska ekonomin senast såg så deppig ut som den gör just nu.

Just nu är jag extra glad att jag bor i kooperativ hyresrätt och inget annat. Jag är övertygad om att det är en överlägsen boendeform som kommer att bli allt mer populär i framtiden, med skenande kostnader för andra boendeformer.

Jag hade tänkt skriva nåt smart om “modehaussen” också. Men det får vänta till en annan gång. Men jag skulle gärna ta emot lite vadslagning på hur länge K:Fem överlever. Mitt bud ligger på årsskiftet.
/M;

Vi lyssnar på radio i köket hemma - till frukosten, när vi lagar mat och när vi sitter till bords. Eftersom radio är en svår konst vill man gärna ha tillgång till så många stationer som möjligt - och på Internet finns fler stationer än du någonsin hinner lyssna på. In träder så ett antal apparater som låter dig lyssna på internetradio lite enklare än att ladda en ström på din hemdator.

Jag har suktat efter denna apparat ett tag, och för nån vecka sen slog jag till och köpte en Argon iNet 1 Radio på Hi-Fi-klubben. Denna köksradio har ett chip från Reciva, vilket även många andra apparater har - se mer om detta i denna forumtråd på minhembio.com.

Den stora anledningen till att det blev just denna modell är att den har en vanlig FM-tuner utöver möjligheten att lyssna på nätradio. Det finns faktiskt några stationer på FM-bandet som inte finns på nätet, och framförallt är det bra att kunna lyssna på radio om vår internetförbindelse ligger nere, vilket den faktiskt gjorde hela helgen - tack för det Com Hem.

Denna pryl har tre huvudfunktioner:

• FM-radio med digital tuner och RDS-stöd
• Internet-radio med extrafunktioner och stöd för podcasts
• Mediaspelare för SMB/CIFS-share eller uPnP

Först och främst det bästa med maskinen: När det funkar bra, är det riktigt trevligt att lyssna på nätradio i köket. Ljudkvaliteten på strömmarna varierar förstås, men det beror bara på vilken kvalitet/bitrate radiostationen i fråga sänder med. Det är relativt smidigt och enkelt att leta reda på nätradiostationer via den lilla tvåradsdisplayen och en ratt. Stationerna är sorterade dels efter genre och dels efter ursprungsnation. Det går alltså att lista alla countrystationer i USA eller alla R’n'B-stationer i Kanada utan problem.

Dessutom har man möjligheten att “parkoppla” sin radio med en webbsida som är framtagen för att lista och söka efter stationer på ett smidigare sätt. Där finns alla stationer (långt över 10 000) och när du hittat en du vill lyssna på kan du dels lyssna direkt på webbsidan, men framförallt lägga till den i “mina stationer” - en lista över dina favoritstationer som automatiskt även dyker upp i din radio.

På webbsidan kan du även lägga till egna strömmar med ljud som kanske inte finns listade i biblioteket, samt länkar till MP3-podcasts som du vill följa. Dessa dyker sen upp i din radio under “My podcasts”. Jag har lagt upp några av SR:s podcasts och det funkar utmärkt att lyssna på de senaste avsnitten av Spanarna i P1, till exempel.

Utöver FM-radion och nätradiofunktionerna finns möjligheten att spela MP3:or från ditt lokala nätverk. Vi som har hela vår CD-samling konverterad till MP3 på en server hemma har naturligtvis stor nytta av denna funktion. När den funkar.

Först testade jag att bara peka radion mot den SMB-share jag har med alla våra MP3:or på. Radion börjar genast att scanna efter filer, men kanske har vi för många, för efter någon minut “kraschar” mjukvaran och radion startar om. Detta hände gång på gång och jag fick aldrig möjlighet att lyssna på mina MP3-filer.

Nästa möjlighet är så uPnP - ett standardiserat protokoll för kommunikation mellan mediaservrar och -klienter. Om man kör Windows är det lätt att sätta upp en uPnP-server - Windows Media Player har en inbyggd. Men eftersom jag har mina MP3-filer liggande på en Linuxserver (en Linksys NSLU2) blev det till att sätta upp en egen server där. Valet föll på uShare, och 30 sekunder senare kunde jag spela mina MP3:or från radion över nätverket.

Några problem med denna funktion: Det verkar inte som att radion gillar svenska tecken nämnvärt. Ibland finns inte låtar med “ÅÄÖ” i filnamnet med alls i listan, ibland startar radion om när man försöker scrolla fram till en artist med svenska tecken i namnet. Dock - när den väl spelar upp låten funkar det bra.

Så till några rent negativa synpunkter med maskinen:

Varje gång en radiostation börjar spelas, eller en podcast dras igång, eller en MP3 från nätverket startar så tonar radion upp volymen under någon sekund. Helt OK när man drar igång en radiostation, kanske mitt i en låt, men väldigt irriterande när man lyssnar på en skiva från nätverket. VARJE låt tonas in, och det låter rent av dåligt när man lyssnar på en skiva som har låtar som går i varandra och är tänkta att spelas upp utan avbrott. Avbrottet mellan låtarna är 3-4 sekunder, plus upptoningen av volym. Märkligt att det inte går att stänga av denna funktion!

Radion har bara en högtalare, och denna är alldeles för basintensiv. Det finns inga inställningar för diskant eller bas, eller något EQ att leka med. Synd, konstigt och trist, för i vårat kök ekar basen alldeles för mycket och framförallt på poddradio med tal blir det svårt att höra vad som sägs. Det finns utgång för extern högtalare, så det blir till att koppla in en annan högtalare för bättre ljud, men det känns onödigt.

Sammanfattningsvis är jag medelnöjd med radion. Som FM-radio funkar den jättebra, som nätradio funkar den helt OK, och som mediaspelare funkar den sådär.

/M;

Harding har skrivit en bok, Alpha Dogs: The Americans Who Turned Political Spin into a Global Business som berättar om Sawyer Miller Group, en konsultfirma inom amerikansk politik som ligger bakom presidentkampanjer från Nixon till Bush, och som påverkat utgången i val över hela världen genom att arbeta fram lyckade strategier för valkampanjer.

Boken, berättade Harding hos Jon Stewart, är en varning till länder världen över att inte lyssna på dessa marknadsföringsexperter. USA har länge haft eskalerande problem med att väljarna känt sig mer och mer åtskilda från politiker och den elitklass som de anses representera. I val efter val har smutsiga kampanjtrick och så kallade negativa kampanjer syftat mer till att svärta ner motståndaren än att lyfta fram de egna fördelarna eller partiets visioner. Visst går det att vinna val med rätt marknadsföring, det är t.ex. USAs nuvarande president ett lysande exempel på - två gånger till och med. Men till vilket pris? Harding pratar om demokratins ideal - att den bästa idén, den bästa politiken förtjänar att vinna, inte den som spenderar mest på att förtala sin motståndare. Idealistiskt kan tyckas, men faktum är att i Sverige ligger vi så långt efter amerikanska kampanjer att vi fortfarande befinner oss i någon slags demokratisk järnålder där sånt som partiprogram och listor med vallöften faktiskt fortfarande är viktigare än partiledarens utseende.

Detta måste vara något som alliansen är besvärade av, eftersom man tycker sig behöva råd från Rove.

Det politiska livet i Sverige är fortfarande en otroligt liten ankdamm jämfört med enorma USA, eller Storbrittanien för att ta ett geografiskt närmare exempel. Vi har ett litet land, en stark folkrörelse (än så länge) och aktiva ungdomsförbund som driver frågor oberoende av sina moderpartiers program och politik. Den senaste tidens debatt kring FRA-lagen är ett lysande exempel på att demokratin fortfarande fungerar som den är tänkt i Sverige. När våra folkvalda röstar igenom lagar som går på tvärs mot folkviljan blir det fortfarande folkstorm - även mitt i semesterfirandet. Jag är djupt imponerad av att ALLA riksdagspartiernas ungdomsförbund nu står enade mot FRA-lagen, oavsett vad deras moderparti står för i frågan.

Jag ser inte att alliansen har något alls att vinna på att bjuda in Karl Rove, om det nu inte var för att få veta hur man INTE ska göra för att förstöra det sköra förtroende som vårt folk har för de styrande.

/M;